Ombeslut

Och här har vi The Svedbergs laboratorium.

Att gå emot egna beslut kräver snudd på oändlig inre övertalning, men jag beslutade mig häromdagen för att deltagande i Blogg100 faktiskt inte är någon bra idé.

Det är inte det att Blogg100 i sig inte är en bra idé. Det är inte det att inspiration saknas, tvärtom. Det är inte det att tid saknas, det tar ändå bara tio, femton minuter att skriva ett inlägg.

Det är mer en fråga om sammanhang. Sammanhanget stämmer inte alls. Men nu var det testat, undersökt, investigerat, evaluerat i alla fall.

Kanske får jag, trots allt, lov att återuppväcka från de döda min gamla blogg, som jag avlivade för drygt en månad sen, istället. Någonstans måste man ju göra av ord och bilder som dyker upp.

Vila och Newton

Och här satt jag i godan ro, efter dagens arbete, några timmar i stallet och sen lite intrikat experimenterande. Vi gjorde experiment för att räkna ut tyngdaccelerationen, g. Så'nt kan alla göra hemma. Man släpper ett föremål (välj något som inte gör hack i golvet)  från en höjd och så tar man tid på fallet. Och vips kan man räkna ut g. Vårt g varierade mellan 11 och 73. Okej, ett antal osäkerheter finns som gör att det skattade värdet inte nödvändigtvis helt överensstämmer med 9.82 m/s² varje gång So-what. Principen är oklanderlig. Och det betyder bara att det finns förbättringspotential. Tidsmätningen är den största felkällan.

Nu förväntar jag mig ett antal rapporter om g.Tänk om vi får en ny universalkonstant?

Jo, jag satt i godan ro. För nu har vi nog några dagar med lite arbetslunk. Alla nödvändiga praktikaliteter runtomkring företagsdrivande är gjorda. Overheaden. Registrering hos Bolagsverket och Skatteverket fixat, hemsidan är fixad, templates är fixade. Ja, just nu kan vi ta ett steg tillbaka och se om det verkar ok. Vad vi glömt.

Och då, efter att vi räknat ut g, drabbades jag av cravings. Bok-cravings. Jag hittade nämligen en random bild som jag tagit av en del av vår bokhylla.

Där nere till vänster hittar man en review av Newtons Principia. Faktum är att jag har en modern utgåva av självaste Newtons Principia också.

Och visst passade det liksom ihop just idag, när vi studerat tyngdlagen?

Förebilden Skatteverket

Idag fick vi brev från Skatteverket. Ett välkomstbrev, Välkommen som företagare!

Förutom att vara rent allmänt välkomna, får man anta, var vi också välkomna att betala skatt. Skatteuträkningen var bilagd, och en prydlig liten lista över när och hur mycket preliminärskatt som skulle betalas på den gissade inkomsten.

Trevligt.

En sak som säkert har en inneboende logik, är det märkliga faktum att man ska betala preliminär skatt. Varför kan man bara inte betala skatt när allt är deklarerat och klart, liksom? De, Skatteverket, får ju i alla fall lov att fixa till det på slutet.

Inte konstigt att människor hamnar i skuldfällor, när till och med Skatteverket utnyttjar framtida inkomster i förväg. Jag menar, vad är det för förebild??

Tidseffektivitet

Det gäller att värdera det man gör. Allting tar tid.  Vad ger mest utväxling att göra? Är det värt det? Vad är det värt?

Utväxlingen kan förstås ha olika valutor. När det handlar om företag, och jobb, är det förstås ekonomisk utväxling vi pratar om, den kan vara direkt eller indirekt. Den indirekta är svårast att värdera och prediktera. Att skaffa erfarenheter, t ex, är ju oftast indirekt till nytta. Man kan göra något ännu bättre, ännu mer effektivt, ännu mer värdefullt nästa gång.

En ledig dag kan ha enorm utväxling. Viktiga tankar processas i bakgrunden när jag är ute på fototur t ex. Helt plötsligt, efter en del sådant bakgrundsprocessande löser jag det som var ett gigantiskt problem innan, jättelätt.

Men vad är värt att lägga tid på? Det mötet, eller det? Att läsa den artikeln, eller den andra? Vilka personer är nyttiga att träffa, och vilka är slöseri med tid?

Särskilt om man är lagd åt hållet att man tycker tusen saker är roliga, har jag märkt, att det kan vara himla praktiskt att också tänka på vilka som är nyttiga. Och ibland, eller ofta, vet man inte i förväg.

Och nu var det meningen att det skulle komma en fyndig och allomförklarande optimerings-poäng här. Men det gör det inte. Vi tar och kollar på en bild istället.

Det är Sigurds-ristningen. Vi stod och stirrade på den en stund igår. Det är inte supereffektivt att meddela sig i runskrift nuförtiden. Såvida inte meddelandet är tidlöst, förstås.

Vi lär av djuren

Kommunikation är viktigt. Sägs det. Och det är ju nödvändigt, då och då, att kunna säga vad man vill, och att den som tar emot det meddelandet förstår det och kan agera på det (vi antar att vi pratar med rätt person här).

Ibland misstänker jag dock att många tar kommunikationens, som begrepp, just nu upphöjda status som ursäkt för att pladdra om allsköns ointressantheter. Det gäller alltså att kunna skilja signalen (den viktiga informationen) från bruset (pladdret). Det går ganska bra, tycker jag. Man ställer helt enkelt in sitt filter på viktiga ord, och sen skruvar man ner det för allt annat. På det sättet hör man bara precis det man behöver höra. Alternativt har lust att höra.

Men, jag har upptäckt att ibland betyder inte pladdret precis det som sägs i pladdret. Orden har ingen betydelse. Det är att pladdra som har betydelse. Och det kanhända att det är ett meddelande just att pladdra. Ungefär som att sångtexter inte alltid har betydelse som text, utan som ljud. Pladdret kan betyda jag gillar inte det här, men jag vet inte precis vad jag inte gillar, jag är mest bara sur. T ex.

Det är väldigt tidsödande och opraktiskt med folk som inte kan säga vad de vill. Hur ofta säger man t ex inte: "Men herregud, det har du väl kunnat kläckt ur dig på en gång", till människor som man först blivit sönderpladdrad av, och sen försökt strukturera och dra ut väsentligheterna ur.

Så jag tänkte man kanske skulle utveckla en kurs för människor som inte kan säga vad de egentligen vill. Det vore tidsbesparande för alla. Och jag tänkte att vi kunde titta på djuren. De vet vad de vill. Även om de ombestämmer sig ofta.

Katten Spip t ex, knackar på fönstret när han vill komma in. Det är tydligt. Sen jamar han när han vill ut. Och sen kanske han iofs knackar på fönstret igen två minuter senare. Och så. Men ändå. Principen är tydlig. Knacka - vill in.

Sen har vi undulaten Glenn. Han tycker om att låta mycket, det kvittras hela

dagarna. Men det kan man filtrera bort. Pladder. När han verkligen vill säga något, är han tydlig. Då flaxar han runt i buren, envetet, på gränsen till galenskap, som om katten är på väg att äta upp honom, ingen kan missa det. Vad han vill är entydigt. Han har slut på frön och kräver påfyllnad.

Så lever vi i kommunikationsharmoni med de rara djuren. Där finns mycket att lära.

Fiffigt LinkedIn. Eller inte.

Jag kollade till min LinkedIn-profil. Brukar slöbläddra bland förslagen på kontakter. Det är ju ganska kul, man funderar t ex på hur de optimerar algoritmerna.

Nu har LinkedIn bytt tillvägagångssätt. Och dessutom, utan mitt explicita medgivande, börjat föreslå personer som tycks ha sitt ursprung i min gmail. Först är det förstås ohyggligt irriterande att min gmail på något sätt tycks kopplas ihop med min LinkedIn, utan mitt direkta tillstånd. Och jag har letat bland inställningarna. Och jag har inte klickat på de envetna förslagen om att kontakta folk som finns just i mina olika adress-listor.

Nåväl, det enda som händer egentligen, är ju att LinkedIn lägger krokben för sig själva, när de föreslår mina barn som kontakter t ex. Eller de människor jag mailade med när jag sålde barnens kläder på Tradera för många år sen. Eller det där antikvariatet som jag köpte ett matematiskt uppslagsverk av. Också för flera år sen. Eller ridklubben. Eller alla webshoppar jag köpt nagellack från.

Fiffigt LinkedIn, helt plötsligt försvann de verkligt potentiella professionella kontakterna i en skog av ointressant, privat, brus. Vetetusan om jag orkar scrolla igenom allt. Vetetusan om jag orkar leta igenom allt för att hitta den där dolda inställningen som tar bort de idiotiska förslagen. Om det går.

Min adress-lista i min jobb-mail skulle ni bra gärna vilja ha tag på. Men den får ni inte. Eller så får ni fråga NSA.

Just Do It

Den här jämförelsen var intressant, bedrövligheten för högintelligenta att behöva dras med normalbegåvade i tid och otid.

Men det finns en poäng i att lära sig hantera sån't. Inte minst med tanke på hur en normalfördelningskurva ser ut, och hur stora mängder människor det finns på ena eller andra sidan om en viss punkt.

För ännu mer intressant var det att läsa kommentarerna. Där vuxna människor bortförklarade sin fortsatta slacker-tillvaro med att de var för smarta och uttråkade i skolan, när de var i tonåren.

När man är barn, tonåring. Javisst. Men någon gång behöver man bli vuxen och sluta skylla på andra. Växa upp. ta tag i saker och ting. Skärpning. Saker som är behjärtansvärda, gulliga och fördragsamma när någon är fjorton, är inte lika gulliga när han eller hon är fyrtio. Man kan inte skylla på skolan i evighet för sin oförmåga att använda sina påstådda förmågor.