Det är konstigt så svårt det är att ge upp. Hur vet man egentligen när det är dags att ge upp? Vilka kriterier ska uppfyllas för att ge upp (eller inte)?
Jag stack ut på lunchen, för att handla. Brukar göra det ibland, himla praktiskt. Jag kommer ut en stund, får lite avbrott från jobbet, luft, och jag behöver inte handla på vägen hem, det är klart. Nu är det bra temperatur ute, så allt kan stå kvar i bilen. Himla fiffigt, tycker jag.
När jag kom tillbaka till kontoret kände jag mig konstig helt plötsligt. Liksom matt, som svimningskänsla när jag slog mig ner på kontorsstolen. Fruktansvärt ont i kroppen. Nu har jag iofs tränat rejält den senaste veckan, varje dag, både på gymmet och sprungit intervaller som jag nämnde igår. Träningsvärk alltså. Men, hm, träningsvärk gör inte ont på det sättet, det gör inte ont i huden. Träningsvärk kryper inte under huden. Lite lätt hjärtklappning också. Trög som jag är tog det ett tag för mig att inse att jag nog blivit sjuk, hastigt. Typ influensa-symptom. Hetta om kinderna, feber.
Hemskt irriterande.
Naturligtvis har jag inte alls planerat för det! Det kanske jag borde ha gjort med tanke på tillståndet i resten av familjen. Men jag brukar inte bli sjuk! Jag hade influensa en gång för tjugo år sen, en eftermiddag, febern steg raskt, dagen efter var jag bra, när andra i min närhet låg däckade i en vecka. Och sen kanske jag hade det för tre år sen också, jag vet inte. De fyra andra i familjen var helt däckade, och jag var lite förkyld, så det var nog influensa.
Nu är frågan hur jag ska lösa det strategiska problemet med att bida ut sjukan. Ska jag släppa allt på stört, krypa ner under täcket och vänta tills det går över? Eller ska jag försöka få undan så mycket som möjligt innan jag faller ihop vid sista blodsdroppen? Om man ser historiskt brukar inte mina förkylningar och influensor bli så väldigt mycket med, så antingen ska jag ta chansen att krypa ner under täcket, eller så ska jag i vanlig ordning ignorera det.
Det faller sig naturligt för mig att aldrig ge upp. Om aldrig inte går, så i alla fall inte i första taget. Oavsett om det gäller att erkänna sig sjuk, eller om det gäller att lösa ett problem på jobbet. Det går alltid att göra lite till.
Jag har en känsla av att detsamma kommer att gälla det här med att driva företag. Dags att fila lite mer på affärsplanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar